Loading...
Sedan 1966 har England väntat. Sextio år av ”nästan” – semifinal 1990, kvartsfinal 2002, semifinal 2018, final i EM 2020, kvartsfinal i VM 2022, final i EM 2024. Varje gång kommer Three Lions en bit närmare, och varje gång hittar de ett sätt att förlora. Det engelska landslaget har blivit den moderna fotbollens Sisyfos – de rullar stenen uppför berget och den rullar tillbaka, om och om igen. Men den generation som representerar England inför VM 2026 är den talangrikaste sedan 1966, och frågan som hänger i luften är enkel: om inte nu, när?
Jag har analyserat engelska landslagets VM-odds under hela min karriär, och det mönster jag ser är lika frustrerande som det är förutsägbart. England underpresterar i relation till sin individuella talang, och de gör det konsekvent. Oddsen speglar förväntningarna – Three Lions ligger alltid bland de fyra–fem största favoriterna – men resultaten levererar aldrig det som oddsen utlovar. Inför VM 2026 är oddsen återigen korta, och jag ställer frågan som varje seriös oddsanalytiker måste ställa: finns det anledning att tro att den här gången blir annorlunda?
Englands gyllene generation 2.0
Det talades om en ”golden generation” på 2000-talet – Beckham, Gerrard, Lampard, Scholes, Ferdinand – som aldrig levererade på mästerskapsnivå. Nu finns det en ny gyllene generation, och den är objektiv sett starkare. Jude Bellingham har etablerat sig som en av världens tre bästa mittfältare i Real Madrid, med en kombination av mål, assist, ledarskap och allsidighet som få spelare i historien uppvisat vid 22 års ålder. Han är Englands mest kompletta spelare och den som hela systemet byggs kring.
Bukayo Saka från Arsenal är den perfekte kompletterande spelaren – kreativ, direkt och med en förmåga att skapa chanser ur ingenting på högerkanten. Phil Foden har mognat till en genuint världsklassspelare i Manchester City, med en teknisk precision som gör honom till ett av Europas mest effektiva offensiva vapen. Cole Palmer, Chelseas unge stjärna, ger ytterligare ett alternativ i den kreativa rollen. England saknar inte offensiv talang – det var aldrig problemet.
Problemet har alltid varit strukturellt. Englands centralförsvar har länge varit en svaghet, och även om John Stones och Marc Guéhi representerar en förbättring jämfört med tidigare generationer, saknar de den dominerande kvalitet som Argentinas Romero eller Frankrikes Saliba har. Högerbackspositionen tillhör Trent Alexander-Arnold – en av världens bästa passare men en defensivt sårbar ytterback – och valet mellan att använda hans offensiva talang och att skydda lagets defensiva struktur är det taktiska dilemma som varje engelsk förbundskapten brottas med.
Harry Kane, vid 32 år och med en säsong i Bayern München bakom sig, förblir Englands målgaranti. Hans förmåga att sätta straffar, hans huvudspel och hans spelförståelse gör honom till en pålitlig spjutspets. Men Kanes brist på fart har blivit alltmer uppenbar, och mot snabba försvar i knockoutmatcher kan det bli en svaghet. Alternativet – Ollie Watkins eller Ivan Toney – ger mer rörlighet men mindre av den centrala ankarfunktion som Kane erbjuder.
Målvakten Jordan Pickford har visat sig vara en av de bästa turneringmålvakterna i modern fotboll. Hans reflexer i straffläggningar – han räddade den avgörande straffen mot Schweiz i EM 2024 – och hans förmåga att leverera under press gör honom till en av Englands viktigaste spelare. Det är ironiskt att Englands mest pålitliga spelare i mästerskapsmatcher är en målvakt som regelbundet kritiseras för sina prestationer i Everton, men turneringsfotboll kräver en annan sorts mental styrka, och Pickford har den.
Under ytan finns en tränafråga som påverkar allt. Gareth Southgate lämnade efter EM 2024, och hans ersättare – oavsett vem det blev – ärvde ett lag med enorm talang men utan en tydlig taktisk identitet. Southgates England var defensivt organiserat men offensivt fantasilöst, och den nya tränaren behöver hitta balansen mellan att utnyttja Bellinghams, Sakas och Fodens kreativitet och att bibehålla den defensiva struktur som tar lag genom turneringar. Det är den svåraste uppgiften i engelsk fotboll, och lösningen avgör Englands VM 2026.
Mittfältsstrukturen är en annan nyckelfråga. Declan Rice från Arsenal har vuxit till en av Premier Leagues mest kompletta mittfältare – hans defensiva täckning ger Bellingham friheten att röra sig framåt, och hans passningstrygghet under press stabiliserar hela lagets uppspel. Men Rice–Bellingham-axeln kräver en tredje mittfältare som balanserar, och det valet – Foden i en djupare roll, Palmer som kreativ tia, eller någon annan – definierar hur England spelar. Det är den typ av taktisk detalj som avgör knockoutmatcher, och England har historiskt haft svårt att hitta rätt kombination under turneringspress.
Bänkdjupet är Englands dolda styrka. Eberechi Eze, Jarrod Bowen, Anthony Gordon och Morgan Gibbs-White ger offensiva alternativ av hög kvalitet, och i försvaret finns Levi Colwill och Ezri Konsa som pålitliga reserver. Det engelska Premier League-systemet producerar fler spelare av internationell klass än något annat land, och den bredden ger England en fördel i en lång turnering – om tränaren vågar använda den. Southgate kritiserades för att vara för lojal mot sina startelvor; den nya tränaren behöver vara modigare med rotationen.
Grupp L – Kroatien, Panama, Ghana
Englands gruppöde kunde ha varit värre, men det kunde också ha varit enklare. Grupp L med Kroatien, Panama och Ghana ger England ett klart favoritskap men också en potentiell fälla – Kroatien har en tradition av att göra livet svårt för Three Lions i stora turneringar.
Kroatien under Zlatko Dalić är fortfarande ett lag som ingen vill möta i en avgörande match. Luka Modrić, vid 40 år, är i sina sista månader som landslagsspelare, men den generation som ersätter honom – Joško Gvardiol, Lovro Majer och Mateo Kovačić – har redan visat att den kan bära lagets kvalitet vidare. Kroatiens semifinal i VM 2022 och Nations League-finalvinst visar att deras kompetens i turneringsformatet överlever generationsväxlingen. Matchen England–Kroatien är gruppens nyckelmöte och en repris av VM 2018-semifinalen som Kroatien vann med 2–1 efter förlängning – ett minne som fortfarande skaver hos engelska fans.
Panama kvalificerade sig till sitt andra VM efter debuten 2018, där de förlorade alla tre gruppspelsmatcherna men vann en nations hjärtan med sin entusiasm. Deras kvalitet har förbättrats sedan dess, med flera spelare i MLS (Major League Soccer) och europeiska ligor, men kvalitetsgapet till England och Kroatien är fortfarande betydande. Panama kommer att försvara sig disciplinerat och hoppas på kontringschanser – det är en spelplan som kan fungera i en enda match men som sällan räcker för poäng mot lag av Englands kaliber.
Ghana befinner sig i en svår period av generationsväxling efter att den gyllene generationen med Thomas Partey och Mohammed Kudus inte levt upp till förväntningarna på mästerskapsnivå. Kudus har haft en stark säsong i West Ham, men landslaget runt honom saknar den kollektiva kvaliteten. Ghanas tradition i VM – kvartsfinal 2010, en emotionell resa som avslutades av Luis Suárez handsstraff – ger dem en historisk tyngd, men det nuvarande laget lever inte upp till den standarden. Mot England och Kroatien blir Ghana sannolikt gruppens svagaste lag.
Min prognos: England vinner gruppen med sju–nio poäng, Kroatien tar andraplatsen, och Ghana och Panama slåss om en potentiell tredjeplacering. Risken för England är inte att de åker ut i gruppspelet – det är att de spelar ojämnt, tappar poäng mot Kroatien och sedan går in i slutspelet utan den rytm och det självförtroende som krävs. Det mönstret har vi sett förut, och det är det som gör England till en frustrerande oddsfavorit.
Oddsen – evig favorit, evig besvikelse?
England ligger runt 7.00–9.00 att vinna VM 2026, vilket gör dem till turneringens fjärde eller femte favorit. Marknaden ger dem ungefär 11–14 procents sannolikhet, strax bakom Argentina, Frankrike och ofta i nivå med Brasilien och Spanien. Det är odds som jag anser vara marginellt för korta baserat på Englands historik i stora turneringar.
Problemet med engelska odds är det jag kallar ”talangpremien” – marknaden prissätter den individuella kvaliteten i truppen (Bellingham, Saka, Foden, Kane) men övervärderar dess inverkan på turneringsresultat. England har konsekvent haft bland turneringens mest talangfulla trupper och konsekvent underpresterat i förhållande till den talangen. Det är inte slump – det finns strukturella orsaker: bristfällig defensiv organisation, tendens att spela konservativt i stora matcher, och en mental sårbarhet i straffläggningar och förlängningar som har blivit närmast mytologisk. Sedan 1990 har England förlorat sju av nio straffläggningar i stora turneringar – den statistiken är inte bara otur, den pekar på ett systematiskt mentalt problem som varje ny generation ärver.
Det finns också en viktig kontextuell faktor: turneringen spelas i USA. Det innebär matchstart på kvällen amerikansk tid, vilket motsvarar sen natt eller tidig morgon i England. Den engelska folkfesten – pubarna, torgen, den kollektiva hysterin – kommer att ske klockan ett på natten snarare än vid middagstid. Det påverkar inte spelarna på planen, men det påverkar medialandskapet och den emotionella tryckkokaren som engelska spelare historiskt har kämpat med. Det kan vara en fördel – mindre intensivt engagemang ger mindre press – eller en nackdel, om spelarna saknar den energi som en hel nations vakna uppmärksamhet ger.
Min bedömning: England runt 8.00 är nära fair value om den nya tränaren lyckas implementera ett system som utnyttjar spelarnas offensiva kapacitet. Under 7.00 är det för kort – jag ser Englands realistiska sannolikhet att vinna VM till runt 10–12 procent, och vid odds under 7.00 betalar man för varumärket snarare än för prestationen. Specifika marknader med potentiellt värde: Bellingham som turneringens bäste spelare runt 10.00 har genuint intresse om han spelar i samma form som i Real Madrid, och England att nå semifinal runt 2.50 speglar rimligt deras förmåga att ta sig genom en hanterbar gruppsida. Kane som turneringens skyttekung runt 15.00 är intressant givet att han sannolikt spelar alla matcher och alltid är Englands straffskyttnummer ett – och straffar avgör turneringar.
Dags eller inte – där jag står
England får 7 av 10 i min bedömning – samma betyg som Brasilien, och det reflekterar ett lag med exceptionell individuell talang men med bevisade brister i turneringssammanhang. Bellingham, Saka och Foden är spelare som kan bära ett lag till en VM-titel. Men det kräver att allt annat också fungerar – försvaret, tränartaktiken, den mentala styrkan i avgörande ögonblick – och det är just de faktorerna som England historiskt sett misslyckas med. De senaste tio åren har visat framsteg – fyra semifinaler eller finaler i rad – men framsteg och titlar är inte samma sak.
Min prognos: England tar sig ur gruppen som etta, slår ett mellanskiktslag i sextondelsfinalen och når kvartsfinal. Där möter de sannolikt ett topplag – Frankrike, Brasilien eller Spanien beroende på lottningen – och det är där deras turnering avgörs. Jag tror att England når kvartsfinal eller semifinal, och att de åker ut på straffar eller efter förlängning mot ett lag som är mer taktiskt disciplinerat. Det är England-berättelsen, och jag ser inget som tyder på att den ändras 2026. Men jag har haft fel förut, och om det finns en generation som kan bryta mönstret är det den här. Kanske är det faktiskt dags. Min hjärna säger nej. Men det gör den alltid om England, och en dag – en dag – kommer den att ha fel.